Slaget som aldrig var

Det började skymma. Det var inatt det skulle ske.
Vi skulle marschera till fältet. Där skulle slaget ske. Av de tre största orch klanerna hade vi lyckats få en på vår sida. Saskaraki hade gått med på detta då de fick en chans att slå ut sina fiendeklaner.
"Fristående!" hör jag Artir ropa. Artir var gruppledaren över gruppen 'Fristående' som jag var med i. "Fristående samlas här!"
Jag skyndade mig till den utropade platsen. Jag blir beväpnad med ett kortsvärd då min dolk knappast skulle räka till. Snart var tiden inne. Snart skulle vi bege oss.
Jag hör samlingsropen från andra gruppledare. Alla stridsdugliga var samlade. Vi skulle nu bege oss av.
Marschen började. Ett stort led på runt femtio stridsdugliga män och kvinnor började röra sig. Först över Navlebron och sedan in i skogen. Skogsstigen var mörk ch förrädisk Rövare, vättar och även värre saker befann sig i skogen. Om det inte vore för vårt stora antal så skulle många av oss ha blivit slaktade. Vi fortsätter marschen. Vi når kanten av skogen och kommer ut på ett stort fält. Vi marscherar längs fältets kant. Sigländarna ansluter sig till ledet. De skulle hjälpa oss i slaget. Fler ansluter sig i ledet. Ett litet antal troll som också vill göra slut på orcherna följde nu ledet. Inte långt senare var vi framme vid fältet.
Saskaraki klanen kommer fram till oss. För att se skillnad mellan dem och de andra klanerna så hade de bundit vita band runt sina armar.
"Sköldmur längst fram!" hörs en röst skrika. "Alla andra gömmer sig bakom!"
Orcherna var fega och vi behövde gömma vårt antal för att de skulle komma fram.
En sköldmur bildades främst. Jag och mina vänner hukade oss bakom sköld muren.
"För Fridby" yttrar Isidrio. Dante yttrar själv samma sak som svar. "För Fridby".
Fridby var deras anledning att slåss. Drömmen om att en dag grunda den by där man alltid kunde vara säker. En by där man aldrig behövde oroa sig över om ens vänner kommer hem levande på kvällarna. "För Fridby" säger jag och de resterande gruppmedlemmarna i kör.
Det blev en lång väntan. Vi kan alla höra orch hornen blåsa och de vilda skriken inne i skogen framför fältet. Vi vet iallafall att de är där.
Den kalla hösten biter på en. Att sitta stilla och vänta på ett slag är inte något uppmuntrande. Några sjöng tyst visor för sig själva. Några var sorgliga och handlade om hjältar och mod medans andra var glada och uppmuntrande melodier om vardagslivet och kärlek.
Ett horn hördes plötsligt över skogarna. Det ekade i flera sekunder. Nu var striden kommen. Dånande skrik från skogen hörs då man ser en här av ett hundratal orcher komma springande. Vi var något under sjutio man. Vi var undermanade, men vi hade en överraskning åt dem. De trodde att vi var runt tjugo man, då det var det antal sköldar vi hade. Orcherna närmade sig.
"Anfall!" hör vi den överste befälhavaren skrika. "Håll sköldmuren tät och attackera från flankerna!"
Vi gör som han säger. Sköldmuren står kvar medans vi svärdsmän strömmar ut från sidorna. Förvirring bland orcherna kommer genast. Ingen av dem förstod vad som hade hänt. Jag tar tillfället i akt och hugger ner två av dem med lätthet. Jag ser runt mig och förstår deras förvirring. Kaoset var nästan överväldigande. Det tar dock inte lång tid innan orcherna fått begrepp om vad som försigår och får genast tillbaka skärpan och stridslusten. Vi hade sänkt kanske ett tretiotal av dem. Nu var vi ungefär lika många. Med en dolk i ena handen och ett svärd i den andra rusar jag in bland orcherna i full attack. Jag klarar mig inte oskadd genom detta. Jag lyckades hugga ner en av dem men själv blev jag huggen i bröstet. Det smärtade något enormt. Men jag kunde inte låta det ta ner mig. Jag hoppade genast bort från den grupp av orcher som höll på att samlas runt mig. Det var lönlöst. Från en grupp hoppade jag till en annan. De stod alla med höjda vapen. Jag trodde jag skulle dö.
Precis innan den snabbaste av de orcher hinner hugga mig så faller han till marken. Mindre än en sekund efter det så faller ytterligare en runt mig följt av de andra.
"Dante!" skriker jag då jag ser vem som räddat mig.
"Zepher!" Danter såg inte särskilt lättat ut. Jag såg snart varför. Han var skadad. Värre än jag. Mycket värre.
"Heh. För Fridby" sa han med ett tungt andetag och med ett lätt leende innan han föll till marken. Jag vet inte riktigt vad som hände efter det. Kaoset höll fortfarande på. Ingen kunde höra skriken på hjälp oavsett hur högt jag skrek. Ingen av fältskären kunde höra mig, och än mindre komma och hjälpa till mitt i kaoset.
Jag tappade befattningen. Skrikandes med vapnen höjda sprang jag mot fienden och gav honom ett rakt hugg genom nacken. Man såg tydligt hur antalet fiender hade nära till halverats. Men antalet vänner var nästan obefintliga vid det här laget. Kaoset började lägga sig då det endast var runt tjugofem man kvar. Tjugo av orcherna och fem av oss andra. Saskaraki klanen var nere allesammans utom en. Så kvar stod jag, en orch, två troll med stora klubbor och befälhavaren Spjut. Många andra levde men de var alla ur stridsbart skick. Kaoset hade lagt sig helt. Det verkade som om allt stod stilla. Fienderna närmade sig långsamt. Som i förberedandet av en slakt närmade de sig med sina vapen i hand.
"Tarki kan inte vinna!" skrattar de. Tarki betyder människa på orchernas språk.
De kom allt närmare. Jag försökte med mina sista krafter att anfalla i hopp om att lyckas fälla åtminstone några av dem. De andra följer mitt initiativ och anfaller de med. Trollen slog med lätthet ner några orcher med sina klubbor. Saskaraki orchen anföll men blev nerhuggen innan han han göra någon skada. Spjut slungade sin stora hammare i magen på en av orcherna som direkt föll till marken. Själv så högg jag en orch i magen. Det tiotal orcher som sedan stod kvar anföll oss med full styrka. Jag höjer mitt svärd. I detsamma ögonblick som jag sticker in svärdet i halsen på en av anfallarna så får jag själv ett hugg i magen. Det svartnade för ögonen. Jag klarade inte av mer. Vad som sedan hände var ett mysterium för mig. Jag föll till marken och tappade genast medvetandet. Det sista jag hörde var en bekant röst.
"Så mycket för Fridby va?"